Hej igen...
Ja det är fortfarande tisdag och jag vet att jag redan skrivigt om dagen... följande har inget med dagen att göra... Jag har bara i stunden blivigt väldigt känslosam...
Sitter och funderar över random shit... Jag måste skriva av mig. Förlåt. Jag måste. Du behöver inte läsa. Du kan sluta nu om du vill.
Hur kunde det bli så här? Vad exakt var det som blev fel? Jag kan verkligen inte förstå, är det mitt fel? Dock kan jag inte låta bli att undra om vi på ngt sätt växt ifrån varandra. Vi har växt på olika sätt, kanske var det inte menat att det skulle vara du och jag föralltid? Jag ville så gärna, men det hade kanske inte funkat. För jag vet inte vad du tycker, men det kändes aldrig som att vi pratade ut om saker som bekymmrade oss. Det finns mkt som lämnats osagt, iaf från min sida. Tror tillmestadels att det berodde på att jag var rädd för att förlora dig. Nu ångrar jag mig, för nu har jag ju förlorat dig iaf. Innombords slits jag sönder, hade det inte varigt för vissa speciella personer så vet jag inte hur jag hade varigt nu. Det kommer alltid komma in nya i livet, men jag ville ju ha dig i mitt liv. Nu vet jag inte längre. Jag tror faktiskt inte att allt vi hade innan kan koma tillbaka... Det smärtar i mitt hjärta, men så är det. Vi är för trasiga för det tror jag. Kanske inte du, men jag är det. Jag klarar verkligen inte mer, inte om det fortsätter i samma spår som det gjort nu det senaste hmm halv året? Jag kommer aldrig glömma dig, du stod mig alldeles för nära för det. Men jag ska sluta tänka så mkt på detta för det gör mig bara ledsen. Jag vill bara skrika och gråta för att få ut allt. Men jag finner aldrig tid eller plats till det. Så jag antar att det får puttra i min kropp, tills ngt annat händer så allting kommer på en och samma gång. Fast det blir jobbigt för den personen som får stå där och ta emot allt. Usch, jag vet inte alls vad jag ska göra. Tror jag kom på en plats där jag kan få ut mina känslor, får se om jag orkar ta mig dit. Jag vet inte om jag orkar. Jag kan ju lika gärna trycka undan det, gräva ner det, gömma det långt inne i mig själv, låta det stå och sjuda. Jag är bra på det, jag har gjort det så länge att jag nästan glömt bort hur man gör ngt annat. Du betydde ngt för mig, att slänga bort allt smärtar mig, men jag antar att detta är ett måste, kanske mår vi bättre utan varandra? Jag hoppas att allt blir som du vill, att du får ha din hälsa i behåll och att det du känner för mig inte är hat eller avsky. Kanske möts vi igen senare i livet, kanske är vi mer redo för varandra då än vad vi är nu? Vi får väl se.
- Ingenting, Först kom ingenting, Sen kom ingenting, Sen kom ingenting, men ingenting är (ingenting, inget, inget) -
Det jag nu kommer skriva hör inte till ovanstående...
Fly... det enda jag vill göra när jag ser dig. Fly... Precis som ett viltdjur tar flycktinstinkten till... Jag förstår inte riktigt vrf jag vill fly, men jag vill det. Det är nästan löjligt allting. Du fanns med mig en sån kort tid i mitt liv, men ändå så hade du en sån stor påverkan. Jag ångrar mkt som hände under den korta tiden... Men inget kan göras ogjort, och jag kan väl bara ta lärdom av allt och försöka växa som människa. Men usch... det är så svårt för mig att vara i din närhet. Jag vet inte vrf, kanske beror det på att jag inte har ngn aning om hur jag ska eller borde bete mig. Det är så svårt, jag varken gillar dig, litar på dig eller respekterar dig. Vi kommer aldrig kunna bli vänner, det vill jag inte. Inte det minsta. Jag kan fan knappt nämna dig vid namn. Jag hatar ditt namn. Och jag tycker int om dig, inte alls. Jag vill säga hata, men jag kan inte hata. Uttrycket "livet är för kort för att hata" stämmer lite in på mig. Jag tycker så. Faktiskt. Åh jag vet inte hur jag ska hantera ryktet som går. Jag får väl ta reda på hur vidare det stämmer eller inte, för att sedan aggera utifrån det. Jag hoppas att ryktet inte stämmer, för gör det det så vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Då slutar jag gå dit. Där du är vill jag inte vara, där du inte är vill jag vara. Vrf kan du inte bara försvinna, eller ja dra åt helvete som du bad mig säga till dig. Jävla invalid.
- Usch, hur kunde jag dejta det där? Att jag trodde det skulle fungera. Det började bra, men sen efter nån dag försvann all hans charm och han blekna. Det brukar bubbla från start, med spännande prat, romantiska möten med kyssar. Men sen tröttna jag direkt. Jag förtjänar faktiskt något bättre, Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå. Men herregud, jag kan få bättre än så -
Jag ska verkligen försöka sluta älta allt gammalt nu. Jag har ju trots allt mina fantastiska vänner och min underbaraste älskling<3<3 Utan er är jag inget.
- Jag lovar du betyder nånting, Jag vet att du är värd någonting. Du är drömmarna jag drömmer ibland. Du vet du kan förändra allting, Det räcker med en gnista ett bloss. Dem skulle vilja vara som oss -
Imorgon den 18 kommer det nog bli ett långt inlägg, men det är troligen mest för att det är en mkt speciell dag då :)<3<3
Jag ska sova nu... Ursäkta mig för att jag är så här jobbig, men jag kunde inte hjälpa det. Men ja... hej hopp
Puss.
// S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar